Nya vyer

Det kliar i fingrarna av längtan efter att få sätta ord på känslan jag har inombords just nu. Skrattretande nog kommer denna känsla alltid när jag som minst har kännedom om vad som pågår i min hjärna och hjärta. Är jag arg eller glad, lycklig eller deprimerad, rastlös eller fridfull? Svårt att säga. Ännu svårare att fastställa.

Jag tror att jag har förändrats ganska ordentligt över sommaren. Jag hetsar inte upp mig över saker och ting lika lätt längre. Jag känner mig mycket mer i balans nu när jag får lov att använda mitt knä igen.

Denna känsla av tillfredsställelse är fullkomligt ny för mig. Den får mig att känna mig mindre osäker inför framtiden, då jag är besatt av ett lugn som viskar att livet ordnar sig till slut. Men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den ännu. Jag är inte van vid att känna enbart ren och skär glädje, att hitta ett lyckomynt som saknar en ful och destruktiv baksida. Det är en välsignad frihet att kunna skratta både inifrån och ut, utan att desperata tårar bultar på mina tårkanalers tidigare så sköra dörrar.

Samtidigt, skräms jag en smula av mitt jag som erhåller en sådan härlig självsäkerhet. Kan det verkligen vara jag, den här nya, fantastiska personen? Hur ska jag kunna identifiera mig utan mitt självdestruktiva jag?

Jag antar att jag helt enkelt får utforska min nya personlighet tills jag känna mig familjär med också. Det finns inte en chans att jag återvänder till den maliciösa plats, där jag har tillbringat så mycket tid under de senaste åren. Det finns för mycket att vinna.

Lördagslängtan

Jag har tappat den poetiska tråden som så ljuvligt brukar binda ihop mina ord. Den ligger nog och lurar någonstans, men för tillfället är den puts väck. Ingenting av det jag präntar ner är något vidare att hänga i granen, milt uttryckt. Ack, så förfärligt. Jag vill som vill kunna skriva så bländande vackert, att till och med den skönsjungande näktergalen blir grön av avund.

Jag frågar mig själv; vad jag ska göra för att finna den igen?

Jag ska skriva ännu mer, och aldrig ge upp förrän den euforiska känslan av att orden kommer i häftiga vågor, för kraftfulla för att hinna med att tryckas ned på tangenterna i tid, infinner sig. Känslan av att ingenting annat existerar än jag och orden, jag och orden…Image

Magiskt är bara förnamnet.

Förhoppningar om dagarna efter imorgon

Image

Det finns så mycket jag vill göra här i livet. Det finns så mycket jag vill få sagt. Jag undrar: kommer tiden att räcka till för allt fantastiskt som finns att uppleva?

När jag tänker efter ett slag, tror jag nog att tiden en människa tillbringar på jorden visst är tillräcklig för att få utforska livets härligheter. Frågan är snarare; kommer jag att ge mig själv tiden till att finna dessa ljuvligheter? Kommer jag att kunna se förbi ilskan, irritationen, hopplösheten och självdestruktiviteten som stundtals sköljer över mig med obönhörlig kraft, som kastar skynken över livets fägringar och ställer undan dem uppe på den imaginära vinden av ouppnåeliga drömmar?

Ja, viskar en liten, men ack så stark, röst inom mig. Ja, du kommer att klara det. Du kommer att se ljuset där framme i den mörka tunneln en vacker dag. Enbart det faktum att du har börjat lyssna till mig igen, är ett bevis på att den dagen kanske kommer fortare än du någonsin anat.

När jag ser detta ljus av härligheter som väntar på mig borta vid tunnelns slut, då vet jag att jag har hittat hem. Då åker skynkena av de ting i livet som jag helst av allt vill ha i min närhet till livets slut; familjen, vänner, prasslande lövstigar att springa på, havets brus, musikens toner och blanka skrivpapper.

Ingenting annat behövs, ingenting annat är nödvändigt för min existens.

Jag ska fortsätta lyssna på rösten jag återfunnit inom mig. Gör jag bara det, så kommer säkert också tiden att räcka till allt spännande livet har att erbjuda.

Until My Stare Align

Image

Jag längtar efter någonting. Det går inte att sätta fingret på vad det kan tänkas vara. Jag känner mig en smula rastlös.

Men det är bra att längta efter det okända. Längtan leder hjärtat fram till nya insikter om vad som är viktigt här i livet. Jag ska fortsätta längta tills jag har tillfredsställt behovet av det som jag nu tycker mig sakna. Förmodligen kommer jag att få längta hela livet, men det spelar ingen roll. Det essentiella och det enda som verkligen betyder någonting är att jag hela tiden lär mig nya saker på vägen till en fulländad tillvaro.

Som en sommarvind…

Sommaren ler sitt allra blötaste leende mot mig, så jag ska dansa och hoppa jämfota på stället och allting annat man borde göra, nu när den efterlängtade sommarledigheten äntligen är här.

Fast, neeeej… Varför uttrycka glädje och lycka till alla människor runt omkring, när jag helst av allt vill dra täcket över huvudet och bara vara för mig själv ett slag? Vad skulle vara så fel i det? Ingenting, förmodar jag att de flesta skulle svara, om jag någonsin törs ställa frågan. Det skulle absolut vara rätt och riktigt att ta igen sig ordentligt, efter ett både fysiskt och emotionellt krävande år. Ingen skulle missunna mig den möjligheten, liksom jag aldrig skulle göra för någon annan. Det är det inte heller någon som gör.

Det är hos mig, i min hjärna och i mitt hjärta enbart, som spärrarna sitter. Jag bygger upp gränsmurar av det mest stabila material, omöjligt att rasera, som hindrar mig från att fundera över alla nya idéer och intryck som ständigt svischar genom mitt huvud. Jag stänger in mig själv i det som har varit, i scenarion som inte längre är verkliga och heller aldrig kommer att bli det. Varje dag säger jag åt mig själv att ta mig i kragen och spränga mig själv ut ur mig destruktivitet.

Jag misslyckas, varje gång.

Jag tror att jag har längtat för mycket efter den här sommaren. Nu när den äntligen är här, känner jag bara likgiltighet. För jag vet ju, att ingenting kommer att förändras. Jag förblir samma människa som jag alltid har varit. Det finns ingen ände, det finns inget hopp. Ibland önskar jag mig långt, långt bort.

Men så finns det dagar, så sommaren ler ett varmt, soligt leende och morgonbrisen leker med mitt hår där jag går längs stenstranden vid havet. Då är livet ganska bra. Imorgon är kanske en sådan dag?

Bland blommor och äppelträd

Jag slutar aldrig att fascineras över naturens egna livscykel. Årstiderna påminner oss om att vi befinner oss i ständig förändring, nya färger och nyanser till världstavlan läggs till och suddas ut allteftersom dagarna går.

Jag älskar att se de honungsvita äppelblommorna slå ut, höra näktergalen kvittra om morgnarna och betrakta surrande humlor i deras monotona jakt efter nektar. Alla intryck av nyskapanden och återseenden  inger en känsla av sinnesfrid och välbehag. Tänk, att en promenad ute bland all frodande grönska kan verka så väl inombords!

Spatserandes på stigar av murknande löv från i fjol och som kantas av nyutslagna lövträd och fröväxter, går mina tankar till dem som av olika anledningar inte kan uppskatta det oerhört subtila i att gå omkring en tidig sommarmorgon bland blommor och äppelträd. Människor som mest av allt vill låta sovrummets persienner förbli neddragna resten av juni, juli, augusti, ja för resten av året. Människor som har förlorat sin tilltro till mänskligheten, som inte vill uppleva några fler årstider i detta vackra land.

Jag vill så gärna hjälpa dem. Prata med dem, få dem att förstå att jag finns där, att jag lyssnar på vad de har för historia att berätta för mig.

Sen slår det mig, att bland dessa människor finnes också mig ibland. Ja, jag tror faktiskt att vi alla stundtals hör dit, i hopplöshetens och uppgivenhetens land.

Vi kanske kan fråga en extra gång när en medmänniska ser ut att må dåligt, så att fler personer kan få möjlighet att till fullo få njuta av denna årstids kaskad av sprudlande färger och dofter? Kan vi få dessa människor att vilja dra upp persiennen av egen fri vilja, har vi vunnit något större än någonting annat denna jord. Och kanske kan vi vänta oss att få samma stöd när vi själva befinner oss i någon av livets depressioner.

Bara några tankar sådär i skogen en tidig försommarmorgon, bland blommor och äppelträd.Image

Regnbågsbarn

Vi lever i en enda stor tavla, tolkad av lika många konstnärer som det finns människor på jorden. Ni, regnbågsbarn, bidrar i allra högsta grad till den tavlan. Utan er, skulle duken vara förevigt blank och tråkig. Det är ni som sätter färgklickarna på sina rätta ställen. Det är ni som gör att tavlan blir värd att betrakta.

Och utan någon av alla dessa regnbågsbarn, skulle världstavlan, det absoluta mästerverket, inte bli fullkomlig.Image

//Rebecka

It’s always darkest before the dawn

Sittandes uppkrupen i ena sänggaveln med endast dina tankar och din favoritmusik i öronen är den optimala känslan av återhämtning enligt mig. Inte bara fysisk kraftdepåsamling, utan även den emotionella utmattningen finner näring och sinnesro här. Trots att kroppen och knoppen känns blytunga och jag inte riktigt kan kontrollera mina lemmars rörelser eftersom de skakar så, flyger jag på små lätta moln genom kvällens och nattens kyliga timmar. 

Symfoniernas toner flödar in genom hjärtats förmak och ut med artärerna. De sprider sig i hela mitt inre väsen och uppfyller mig med euforiska hyllningssånger till livet. Enbart tanken på att få finnas till är större än någonting annat, den överskuggar alla världsliga bagateller.

Jag kommer sitta här ett stund till, och bringa klarhet i min egen existens. Det är på det viset jag laddar om batterierna inför nya utmaningar och åtaganden. Det är bättre än all sömn i hela världen.Image

När inspirationen tryter

Stundtals infinner sig känslan av total likgiltlikhet. En känsla som gör att du inte riktigt kommer på det klara med vad du har lust att hitta på för stunden. Det spelar liksom ingen roll om du slöar framför dumburken, promenerar i skogen eller läser en god bok en hel eftermiddag istället för att lära dig att beräkna integraler, eftersom du innerst inne vet att livet kommer ordna sig till slut i alla fall.

Den känslan är ganska så härlig måste jag meddela. För ett ögonblick eller två finns det inget annat än nuet på din näthinna. Inga funderingar över livet, inga beslut som måste tas eller sysslor som ska utföras. Du är helt och hållet hängiven till det som sker inför dina sinnen i det ögonblicket. Fåglarnas skönsång utanför det vidöppna fönstret, skogens mustiga doft som stiger upp bland prasslande löv, tonernas perfektion från ditt favoritmusikstycke; du tar in allt och lagrar minnena för alltid i ditt häftigt pumpande hjärta.

Tyvärr håller denna tillvaro av fullkomlig tillfredsställelse sällan särdeles länge. Just när du som bäst sitter och myser uppkrupen i soffan, spatserar på de lövbeklädda stigarna eller är uppslukad av en formidabel roman, då kommer de lika stekheta som iskalla känslovågorna av misströstan och bristande självtillit. Inte kan du få lov att vara fullkomligt nöjd med tillvaron, nej ser du, det går inte för sig alls. Det sätter grillerna i huvudet stopp och belägg för när du minst anar det, grillerna som bara du och endast du har makten att göra någonting åt för att bli av med.

Innerst inne vet du ju att det som du tillåter ske uppe i bland dina nervceller är löjligt och onödigt. Att ständigt klaga och klanka ned på sig själv håller inte i längden. Du borde göra någonting åt dina tvångstankar. Du måste. Nu.

Tvångstankar om att upphöra med tvångstankar är de värsta. De är den ultimata förnedringen. Ett kvitto på hur fantastiskt bra du är på att misslyckas. För varje sådan tvångstanke måste ju ha sin rot någonstans, inte sant? Någonting som fått den att utlösas. Varför kan du inte finna källan till den tvångstanke du hade från början, dra upp den med rötterna och plantera om den på ett nytt, vackrare ställe i din hjärna, fast denna gång med kärlek och omtanke? Om du gjorde det skulle den kanske kunna få ett meningsfullt syfte. Idag tar den enbart din energi, och lämnar dig utpumpad på golvet efter att ha svept genom ditt känslocentra.

Jo, du vet, du borde verkligen ta tag i dina problem nu, innan det är för sent. Innan hjärnan din lägger av i ren protest av all skit den får utstå varje dag. Den är inte värd det, du och ditt huvud är ju så mycket mer.

Så oändligt mycket mer.

Tja, såhär kan det bli en kväll när behovet av att delge sina tankar är stor, men inspirationen för att få ihop någonting vettigt och sammanhängande inte är av samma proportioner. Ganska pytteliten faktiskt. Nåväl, jag hoppas ni har haft en riktigt grym dag, för det har jag!